H.W. Larsen & Sønner A/S har legat i Kødbyen - "köttstaden", en del av stadsdelen Vesterbro i Köpenhamn där livsmedelsgrossister och främst slakterier och köttgrossister håller till - ända sedan den "gamla goda tiden". Sedan företaget grundades 1934 har vi utökat vårt sortiment kontinuerligt, och idag kan vi erbjuda ett mycket brett sortiment för både små och stora kök.

År 1934, efter arbetet som kringvandrande gesäll i Tyskland återvände Henry Werner Larsen hem. Efter hemkomsten insåg han att man måste vara väldigt kunnig för att sälja knivar till danska slaktare och för att slipa deras gamla.

Sönerna Regner och Steen Larsen övertog ledningen av företaget omkring 1960 och var med om att expandera firman. 2000 övertogs företaget av den tredje generationen, Bo Larsen, ungefär samtidigt som en butik på 300 m² i hjärtat av Kødbyen stod klar.

2004 expanderade butiken med en ytterligare våning, vilket innebär att butiken i dag är på imponerande 500 m².

Även om företaget har utvecklats, är målsättningen fortfarande densamma. Vi vill ge slaktare, fiskhandlare, kockar och alla andra som gillar att laga mat de bästa arbetsredskapen så att de kan laga den bästa maten någonsin åt sina kunder och gäster.

Välkommen till H.W. Larsen A / S - här får du knivskarp kvalitet.

Det hela började redan 1934, närmare bestämt den 16 april.

Kristine och H.W. öppnar sliperi i Kødbyen

Kristine var tidigare anställd som jungfru och allt-i-allo hos "tandläkarens", som man sa i Valby . Det var en mycket fint ställe. Bland annat hade de en matsal med försilvrat tak, och tandläkaren blev inte ens arg när Kristine tappade en bricka med porslin nedför trappan. Kristine och H.W. lånade 5 000 kr för att starta ett sliperi. De köpte en stor elmotor som kunde driva både en svarv och några slipmaskiner. Huvudmotorn, som var den enda, placerades i ett hörn med en rem som gick upp i taket och till en axel där det satt flera remskivor. Därifrån gick det en rem ned till maskinerna undertill, och för att få kraft till maskinerna på andra sidan, var huvudremmen tvungen att gå tvärsöver hela lokalen strax under taket.

Slipmaskiner konstrueras

Majoriteten av alla slipmaskiner bestod vid den här tiden av Enterprise-system utan förskärare. För att kunna slipa hålskivor konstruerade H.W. därför en maskin med en stor koppskiva som löpte lodrätt. Samtidigt kunde man köra hålskivan in till koppskivan, så att den slipades plan. Hålskivan blev väldigt varm, så man var tvungen att lyfta av den med en krok och sedan låta den svalna. Kryssknivarna till maskinerna handslipades på en torr smärgelskiva. Verkstaden hade inget utsug, så det gick inte att undvika att allt ofta täcktes av ett tjockt lager slipdamm. Slipmaskinen till handknivarna byggdes med en stor gotländsk slipsten. Under slipstenen monterades ett vattenkar för att handknivarna inte skulle bli så heta att härdningen av knivarna förstördes.

Verkstaden var på ca 28 m², och strax innanför dörren från gården satt ett litet handfat. Mittemot låg ett litet rum med glasfönster. Det var max tre kvadrat stortoch fungerade både som garderob och ett slags kontor, och här kunde man också sitta och äta. Till vänster om handfatet fanns dörren till själva butiken. Den var lite mindre än verkstaden eftersom en del av butiksytan upptogs av den bakomliggande offentliga damtoaletten. I butiken hade man satt upp några hyllor på väggen, men på grund av ekonomin fanns det inte mycket varor på hyllorna. Ett litet bord fungerade som disk.

50 öre i öppningspresent

De första dagarna efter öppnandet hade man i stort sett ingenting att göra. Det kom inga kunder, men en och annan slaktare kikade in för att hälsa på de nystartade unga företagarna. Kristine var 22 år och H.W. 29. Grannen i nr 14 - en dam som sålde rökvaror- kom in i butiken och förärade dem en halvkrona. För som hon sa, "om ni låter den ligga kvar i kassan, blir den ju aldrig tom". Trots att de egentligen inte hade råd, borrade H.W. ett hål i halvkronan och band fast den i kassalådans botten. De första åren var mycket hårda. Kristine och H.W. bodde på Kettevägen i Hvidovre. De gifte sig sex dagar efter att Kødbyen öppnade den 22 april 1934. Bröllopet hölls hos Kristines föräldrar i Rødovre. Kristines far hade målat trädgårdsstolarna som gästerna skulle sitta på bara ett par dagar före, så flera gäster gick hem med målarfärg på kläderna.

Ett barn i byrålådan

Året efter, den 28 mars 1935, fick de sitt första barn, Tove, som fick sova i en byrålåda. De första åren var hon med i Kødbyen. Hennes barnvagn stod parkerad på gården bakom verkstaden. Kristine passade butiken och var alltid sysselsatt med ett och annat. Hon dammade, även om det inte alltid var nödvändigt. Och kom det en kund, var hennes man alltid i gång med något. När de sålde en kniv cyklade Kristine ut till C.V. Gjerløv i Frederiksberg som sålde Giesser-knivar och köpte en ny kniv, eller kanske två, och helst i pappask. De lite större askarna användes som transportaskar för slipade knivar, medan tomma pappaskar sattes på hyllan tillsammans med askar som innehöll nya knivar. Då såg sortimentet lite större ut.

160 cm blickfång!

H.W. arbetade i verkstaden. Om han inte fått tillräckligt med slipjobb och det inte fanns några transportskruvar att rotera, såg han till att göra något riktigt högljutt så att folk ute på gatan kunde höra att det hände saker därinne. På sina lediga stunder tillverkade H.W. en kniv i jättestorlek som var ca 150-160 cm lång. Den skulle användas som blickfång och hängdes upp i skyltfönstret. Priset för slipning av en slaktkniv sattes till 35 öre. Det innebar att när 100 knivar hade slipats motsvarade förtjänsten ungefär det som en anställd utan fackutbildning tjänade på en 48 timmars arbetsvecka.

Men det blev mer och mer att ta hand om i sliperiet. Butikssortimentet utökades hela tiden, både med flera knivar och utställningsfat som tillverkats av fajans (poröst lergods överdraget med tennglasyr) från Aluminia, den kungliga porslinsfabrikens fajansfabrik, samt maskinknivar och andra slakteritillbehör. Året före krigsutbrottet, den 22 april, föddes Regner. Kristine passade fortfarande butiken, så hon var tvungen att ta med Regner på jobbet. Även han parkerades i barnvagnen på gården bakom butiken. Den 15 december 1941 kom Steen till världen, och kort därefter flyttade Kristine och H.W. till Nakskovvägen som också ligger i Valby.

Kreativa krigstider

Ockupationstiden var inte särskilt rolig varken för näringslivet eller för befolkningen. Kødbyen som helhet klarade sig någorlunda genom krigsåren, men köttförråden minskade alltmer, vilket också innebar mindre aktivitet hos H.W. Larsens sliperi. Man hade också problem med att få hem varor. Det var mycket svårt, nästan omöjligt, att införskaffa varor som var tillverkade i utlandet. För att dryga ut köttfärsen blandade man ofta bröd i den, och om brödet inte var helt torrt blev färsen för tätt sammanpackad. Följden blev då att skruvarna gick av i hackhuset så att slaktaren måste till H.W. för att få dem reparerade. Slaktyxor och slaktknivar fick nya skaft, soppslevar och hålskedar fick fastnitade handtag, och muggar och andra saker reparerades. Det gällde att bevara alla gamla saker eftersom det inte gick att få tag i nytillverkade. Det var också omöjligt att komma över nya maskinknivar och hålskivor. Så H.W. satte igång med prägla knivar för hand - vilket inte precis var något litet jobb. Likaså måste hålskivorna borras för hand, hål för hål, för sedan härdas.

H.W. och Lipka - en vänskap för livet

I unga år jobbade H.W. som kringvandrande gesäll. Där mötte han Wilhelm Lipka, och det blev till en livslång vänskap. När Lipka bodde i Hvidovre och hade ett garage som var omgjort till verkstad, låg det nära till hands att han fick tillverka olika produkter åt H.W. Han framställde tusentals köttkrokar och köttsågar som döptes till Servus. Dessa tillverkades av en båge av fjäderstål och blev fantastiskt bra sågar, små bräckjärn till att öppna lådor med rökt sill, brickor att sätta under gasapparater och många andra saker. Produkterna avhämtades och kördes till förtenning eller galvanisering med häst och vagn. Under ett av de sista krigsåren kom några män med anknytning till frihetskämparna och krävde att få hela lagret av slaktpatroner. Patronerna var skarpa med 9 mm dumdumkulor. De hade inte mycket slagkraft, men männen var rädda för att patronerna skulle göra skada om de hamnade i fel händer. Även om det var knappt med varor, fanns det ändå tillräckligt för att gå med vinst. För 1943 köpte H.W. en tomt i Hvidovre till det facila priset av 2 438 danska kr.

Hygienpatent

Många av formarna för rullepølse (rullkorv) tillverkades i trä före och under kriget och var därför inte särskilt hygieniska. Strax före krigsslutet i mars 1945 skickade H.W. in en patentansökan för fjäderlåsningen till överdelen på rullkorvsformen som gjorde att klon antingen stod vågrätt eller spändes mot lådan. H.W. beviljades patentet, som var giltigt ända fram till 1952. Efter kriget blev det mer kommers i Kødbyen. H.W. sökte en järnhandelsutbildad medarbetare till butiken. I en annons i Forstædernas Blad i maj 1946 står det att ingångslönen var 5 000 kr per år plus lediga helger hela året. På den tiden började dock inte helgen förrän vid 14-tiden på lördagar. Annonsen gav tydligen inget resultat, för samma annons publicerades i Berlingske Tidende en månad senare. Och svårigheten att få tag på varor fortsatte även efter kriget. H.W. var även tvungen att annonsera i tidningen i februari 1947 för att få tag i 3 mm aluminiumplåtar. Kanske skulle plåtarna användas till framställning av formar för leverpastej eller rullkorv. Han letade också efter ett företag som kunde leverera sänksmidesgods. Efter krigsåren tillverkades rullkorvsformar i gjuten aluminium (kisel) med det patenterade dubbelverkande locket. Dessutom producerade man päronformade skink-och bogformar. 1947 tillverkade H.W. delar till en saltlakespruta. Sprutan rymde 200 ml och liknade en stor injektionsspruta tillverkad av bakelit. Företaget Dick i Tyskland hade en motsvarande spruta, men cylindern hade inte trimmats vilket därför kunde medföra lufthål i den färdiga varan.

Lager under hönseriet

Lagret var ett litet rum i källaren under hönseriet (som senare blev livsmedelsbutikerna Irma och Brugsen). Trappan ned till lagret gick från gården i Høkerboderna. I en snäv vändning kunde man springa ut genom verkstadens bakdörr, över gården, in genom hönseriet och ned på lagret. För lite större saker och varor som inte sålde så bra upprättades ett "fjärrlager" på Krusågatan. Här hade det tidigare varit ett glassmejeri (hyllan för drittelsmör i 50-kiloslådor stod fortfarande kvar) som låg i en källare fem-sex trappsteg ned. Det fanns inte mycket plats i de små rummen som lagret bestod av. Men från gården fanns det en nedgång till ytterligare en källare. Åtkomstförhållandena var otroligt dåliga. Man var tvungen att låta sandslipstenen på 38 "x 4" (nästan 1 m x 10 cm med en vikt på ca 50 kg) och olja i tunnor kana nedför en ramp. För att kunna sälja oljan enkelt och hygieniskt tillverkade H.W. två fyrkantiga behållare som hängdes upp under taket i verkstaden. Det fanns både vit vaselinolja och maskinolja. Två rör gick ned över arbetsbänken och med hjälp av två tappkranar kunde man fylla på flaskor som sedan såldes. Man kunde också fylla på kundernas egna medhavda kärl.

1949 annonserade H.W. i Berlingske Tidende efter representanter som kunde lansera en nyhet till slaktare och grönsakshandlare. Nyheten måste ha varit det nya plastfatet. Dansk Bakelit Industri (DBI) som tillverkade delarna till saltlakesprutorna framställde även den nya plastprodukten melamin. Ett bra och snyggt material, perfekt till slaktarfat, eller som det stod i annonsen: "starkt som stål, lätt som aluminium och vitt som porslin". Framgången med faten var självskriven. 1950 var det en slakterimässsa i Nykøbing och här presenterades faten för en bred publik. Man sålde många fat eftersom fördelarna var uppenbara jämfört med faten av fajans eller aluminium.

H.W. Larsens första säljturné

1950 anställde H.W. en expedit vid namn Peder Christiansen som härstammade från södra Jylland och tidigare varit anställd vid polisen. Man kan lika gärna förena nytta med nöje, så P.C. lånade varubilen, en Standard Vanguard, och gjorde en kombinerad sälj- och semestertripp till sitt Söderjylland. Vid en sådan en säljturné besökte P.C. omkring 125-150 slaktare och viktualiehandlare.

Barnaskaran växer i villan i Hvidovre

Samma år (1950) flyttade H.W. från Nakskovvägen i Valby till den nybyggda villan på Kløverprisvägen i Hvidovre. Nu bestod barnaskaran av fem medlemmar och utökades med ännu en 1956. Regner som var äldsta sonen tjänade lite extra fickpengar genom småsysslor som att löda gängor på saltlakenålar, lägga upp osttråd på 50-gramsringar och sätta gummifötter på leverpastejfat. Vissa eftermiddagar efter skoltid fick han också arbeta på verkstaden med att packa in maskiner efter slipning.

Hygieniskt fettfilter på evighetsmaskinen

I början av 1950-talet funderade H.W. mycket över hur man skulle kunna tillverka ett fettfilter som både var lätt och enkelt att rengöra som alternativ till de mer ohygieniska sållen med träramar. En skomakarsymaskin byggdes om så att den klarade att stansa hål i aluminiumplåt. Ombyggnationen av symaskinen och arbetet med att få den att fungera vållade stora bekymmer. Först 1956 kunde de första sållen färdigställas. Det var inte konstigt att H.W. Larsens barn döpte symaskinen till evighetsmaskinen. Flera av barnen hade till uppdrag att byta plåtar på maskinen som stod nere i källaren där den under stort larm stansade ca 5 000 hål i varje plåt.

Äldste sonen går in i företaget

1954 började Regner som expedit hos en järnhandlare i Glostrup. När lärotiden var över 1958 fick Regner plats i H.W. Larsens butik som expedit tills det var dags för honom att göra lumpen i 16 månader. Efter värnplikten i november 1960 anställdes Regner åter fram till att han reste till Tyskland på ett halvår med sin fästmö Ulla. Ullas lärlingsplats hade gett henne arbete som volontör en bit utanför Stuttgart och H.W. övertalade företaget Dick i Esslingen att ge

Regner ett jobb i Stuttgart. Under vistelsen i Tyskland skriver H.W. till Regner och frågar om han är intresserad av att återvända till H.W. Larsens firma i Kødbyen. På andra sidan slaktarbodarna i nr 21 var järnhandlare I.O. Nielsens eftr. på gång att lägga ned sin affär. H.W. passade på att lämna in ansökan till kommunen om att få överta hyreskontraktet. Det var i övrigt förbjudet att sälja eller handla med lokaler i Kødbyen. Men H.W. ville inte utöka lokalerna vid en ålder av 55 år utan att det fanns någon som kunde ta över. Så när Steen, H.W.s tredje äldste barn, hade avklarat sin värnplikt 1961 kunde han passa verkstaden som skulle ligga på övre planet, medan Regner stod i butiken.

H.W. Larsen flyttar till slaktarbodarna

I november 1961 flyttade H.W. verksamheten till slaktarbodarna på nr 21. Det var en oerhörd utökning av lokalytan. Både butik och verkstad var båda på ca 75 m². Eftersom verkstaden låg på första våningen var man tvungen att installera en varuhiss så att man kunde skicka slipvarorna upp och ned. Golvet i nr 21 hade ett terrazzogolv som var så slitet att man fick lägga klinker på det. Hyllor och varudisken var i grå färg, väggarna bruna och det hängde 8-10 glaskupoler från taket som hade nästan samma färg som väggarna. Färgen var sannolikt en följd av många års tobaksrökning i lokalerna. I taket limmade man fast perforerade masonitplattor som målades vita. Två rader med lysrör hängdes i butikstaket. Ut mot gården fanns det ett kontor på ca 8-10 m² med enkelglasfönster i järnramar i hela butikens bredd.

Egna nummer och delad telefon med cigarrförsäljaren

Man fick överta järnhandlarens telefonnummer Eva 3 157. Det, tillsammans med H.W. Larsens Eva 3 293, var numren som kunderna kunde ringa på. Dessutom fanns det en delad telefon på lagret. Ibland måste man därför vänta på att cigarrhandlaren pratat färdigt, eftersom det var "Cigarr-Søren" i nr 16 som använde den andra delen av lagertelefonen. Ett internt telefonsystem var också nödvändigt så att man kunde ringa verkstaden när det fanns nya knivar att slipa. När det var samtal till verkstaden måste man gå in på kontoret och trycka på en knapp så att telefonen ställdes om.

H.W. ställer träskorna på hyllan

Ekonomin i den gamla järnhandeln på nr 21 var eländig. När kunderna kom och ville köpa ett par träskor, bad man kunden att betala i förskott. En äldre medarbetare cyklade sedan till Vestergade och hämtade ett par träskor mot kontant betalning. I längden var det omöjligt att sälja träskor på det viset, så H.W. Larsen införskaffade en hylla som rymde fem olika slags träskor med ett nummer av varje par.

Verkstad och sortiment utökas

I verkstaden fanns det massor av plats jämfört med den lilla verkstaden på nr 12. Tre arbetsbänkar ställdes in och det tog inte lång tid förrän man också köpte en extra planslip till slipning av hålskivor. H.W. byggde om en gammal fräs så att man kunde slipa rundknivar på den. Det var en stor maskin, så den klarade att slipa de mycket stora, ca 60 cm ovala knivarna till baconskärare.

När det blev mer plats kunde man också utöka varusortimentet.

Smörgåsbrickor, rostfria fat, gummihandskar - för inte att tala om alla träskor och beslag till dessa. Träskobeslagen var för övrigt ett kapitel för sig. För att träskorna inte skulle halka på de våta och väldigt feta golven, måste de förses antingen med järnringar under sula och häl, eller med en järnring som fylldes ut med trä. De sistnämnda slogs på med några korta broddar. Gummi var bara för dem som arbetade i torra rum.

Larsen-sönerna blir medarbetare

1966 reser Steen till Bremen för att arbeta och lära sig nya saker på ett sliperi som samarbetade med ett slakteri. Han kom hem igen efter sju månader. Under vistelsen i Bremen träffade han Roswitha som han gifte sig med året efter. Kort tid efter Steens hemkomst ingick han och Regner partnerskap med H.W. så att var och en av parterna ägde en tredjedel av firman. Härefter var Steen och Regner skyldiga H.W. 75 000 kronor. H.W. infogade i avtalet att han skulle kunna träda ut ur partnerskapet 1972 med samma rättigheter som Steen eller Regner om de skulle avlida, då det i sådant fall skulle utbetalas 8 % av överskottet till änkan. Men H.W. fortsatte att vara aktiv i företaget nästan ända fram till mitten av 1980-talet.

Kontant betalning med ny kassaapparat

I butiken hade varje medarbetare ett kvittoblock i fickan. Vid kontanta betalningar gavs originalet som kvitto och kopian sattes på ett pappersspett. Den nyanskaffade kassaapparaten av fabrikat Sveda med brandsäkra lådor i rostfri design var en fröjd för ögat. Den kunde skriva kvitton när betalningar gjordes kontant. Värre var det när kunderna köpte på kredit. Då lämnades kopian ut, och vid betalning fick kunden originalet som kvitto. För att få ett bättre system inköptes några kortregister där kopiorna förvarades i nummerordning. Regner tog med sig registren hem den sista helgen varje månad. Ulla hjälpte till med att räkna ihop kvittona och sammanställde en lista över det aktuella tillgodohavandet. Listan lades under kassaapparaten så att man snabbt kunde se om kunden var skyldig pengar. Det var sed i Kødbyen att gå runt med räkningarna den första tisdagen i månaden och inkassera utestående belopp. Bent Kristensen som H.W. hade anställt gick torgturen i många år. Det var ett trevligt sätt att inkassera pengar på, men också tidskrävande.

Slipning av knivar på våt sandsten är ingen dålig slipning, men den är otroligt tidskrävande. Med stigande löner samtidigt som det kom in alltfler kockknivar till slipning, var man tvungen att hitta på en ny lösning. Den våta sandstenen ersattes med bandslipar, och snart kom också en polermaskin som kunde polera knivarna. En maskin som slipade band- och rundsågklingor införskaffades. Bandsågklingorna var något helt nytt på verkstaden. Ofta måste klingorna skickas ut för svetsning i byn, så det tog inte lång tid förrän även svetsmaskiner till bandsågklingor inskaffades. Efter det hade man nu också möjlighet att leverera nya bandsågklingor i mycket fin kvalitet och i alla längder.

Handeln förändras - knivar skickas med kurir

Handeln i Kødbyen förändrades. Kunderna ville ofta få sina beställda varor skickade i stället för att hämta dem själva. Knivar till slipning skickades därför med en transportör. Längs med Flæskehallen fanns det 30 transportörer som körde ut kött och fläsk i Köpenhamn och omnejd. Dessa var en samling starka, barska och grova karlar, men de var otroligt flinka när det gällde att handskas med varorna. Om man tålde den råa, men samtidigt vänskapliga tonen som rådde mellan kunder och leverantörer på torget, ja då trivdes man med jobbet i Kødbyen. Och Bent Kristensen stannade i företaget i ca 40 år.

H.W. Larsens första katalog lanseras!

1972 blev katalogen klar. Den var 16 sidor tjock och hade tvåfärgstryck, men fram- och baksidan var i fyrfärg. Det var en stor satsning, men den betalade sig och firman fick många nya kunder, även från landsorterna. Katalogen skickades ut till alla landets slakterier, som 1972 var omkring 6 000 i antal. Ännu ett par kataloger gavs ut. I de två första saknades det artikelnummer på vissa varor. Detta åtgärdades inte förrän USA-baserna på Grönland krävde detta. 1973 anställdes Inger Petersen som deltidsassistent på kontoret med 4-5 dagars arbete i början av månaden. Detta utvecklades till en heltidsanställning som fortsatte i 22 år. En chaufför från en av verksamheterna i Kødbyen hade för vana att gå in och hälsa rätt så omfamnande på Inger P., när han kom i butiken. Så när hon hörde honom komma drog hon resolut ut skrivbordslådan som försvar. På grund av den fortsatt ökande aktiviteten blev det nödvändigt att ombilda firman till ett aktiebolag 1981 med ett aktiekapital på 300 000 kronor.

Omsättningen bara stiger!

Omsättningen steg för varje år. I butiken och på verkstaden blev man tvungen att hitta plats för det ständigt växande varusortimentet. Att skaffa lokaler i Kødbyen var i det närmaste omöjligt, så det var med glädje man mottog möjligheten att hyra en källarlokal med lågt i tak under Bosch som vette ut mot Halmtorget med ingång från gården. För att göra en någorlunda lokal av det hela måste man ta bort några stora plintar som stod kvar från den tid då stället hade tjänat som gasverk. Längre fram fick man dessutom erbjudande om att hyra en mindre lokal i källaren till nr 21. Den hade tidigare varit frysrum, så här var man tvungen att ta bort många centimeter kork från både tak och väggar. Senare fick man möjlighet att även expandera lagret flera gånger, så att ytan till sist översteg 200 m2.

Slaktarna förväntade sig att de bara kunde be om samma knivar och bandsågsklingor som de senast fått levererat. Men kundkartoteket bestod av små magnetiska papperskort och kortlådorna stod på en utdragshylla på kontoret. Det var inte helt lätt att hålla kartoteket ajour eftersom korten skulle i skrivmaskinen varje gång det skedde en rättelse. För att göra framtiden lättare inköptes en dator på 750 kb, och när kunderna väl hade registrerats i systemet var det enkelt att göra rättelser m.m. Med tiden visade det sig att datorn hel enkelt var nödvändig för att kunna fortsätta verksamheten.

Yrkesinspektionen kräver förändringar

I mitten av 1990-talet kräver yrkesinspektionen att det ska finnas lunchmatsal, dusch- och omklädningsrum för personalen på verkstaden. Då blev man tvungen att köpa en lokal vid sidan av verkstaden där en matsal inrättades. Till toalett och omklädning fick man tillåtelse att anlägga en damtoalett ("toalett för kvinnor", som det stod på dörren).

Det var den första expansionen av lokalerna i nr 21 sedan 1961, och det var först när Bo började på företaget, strax före det nya årtusendet, som det verkligen skedde förändringar. Nu utökades butiksytan med den gamla Ejka-butiken och blir mer än tre gånger så stor. I källaren blev det ett lager som sträckte sig under hela butiken och hela vägen fram till Halmtorget. Övervåningen övertogs och senare blev det en trappa från butiken upp till nästa våning.

Bo övertar hela butiken!

Bo övertar H.W. Larsen & Sønner A / S den 1 januari 2000. Regner träder ifrån den 31 juli 2000, och Steens anställning upphör vid slutet av år 2000.

Man brukar ju säga att nya borstar städar bäst - och de köper man hos H. W. Larsen!



Vi använder cookies till att förbättra din upplevelse på vår webbplats. När du handlar på webbshoppen accepterar du även användningen av cookies. Läs mer här